elijo

Nu är du borta, älskade Farfar. Du har kämpat länge och överlevt mer än vad jag trodde var möjligt för en människa. Men nu orkade inte din kropp mer, och du fick stilla somna in. Jag vet att du har det bra nu, för nu kan du vara hos oss, utan smärtan och utan lidandet. 

Trots detta har jag fällt många tårar idag, och känslan av att du inte längre kommer sitta i din fåtölj och röka nästa gång jag kommer hem är obeskrivlig och fruktansvärt overklig.

Men hur stor sorgen än är, så försöker jag se det ljusa. Nu får du ha det bra, du behöver inte kämpa längre, och gud vet att du har förtjänat din vila.

Jag tänker på när du skjutsade mig och Daniel på gräsklipparen, när du lät oss bada i vattenspridaren när det var varmt, och när vi gjorde barkbåtar som vi tävlade med i bäcken. Mina bästa barndomsminnen är dem när vi var ppe i torpet och du bjöd oss på så många roliga äventyr som jag aldrig kommer glömma. Din humor, som skänkt oss många skratt ända in in slutet, och ditt lugna sätt att se på livet är något som alltid kommer finnas med mig.

Fler tårar rullar nerför min kind varje gång jag minns, för det får mig att inse vilket tur jag haft som fick en farfar som du. Och du ska veta att jag alltid håller dig kär, och jag kommer alltid att sakna dig.

Just nu känns det tungt, och tårarna tycks inte ha något slut.
Men jag lovar dig Farfar, att jag inte ska sakna dig med sorg.
Jag ska sakna dig, på samma sätt som jag alltid kommer att minnas dig. Med ett leende.

Älskar dig <3

Tj'na på er.


Trodde att jag hade körlektion idag, meen det hade jag inte. Där ser man. Blir lite sne när man liksom planerat hela dagen efter det, och så blir det inte så. You who knows me,knows that jag h.a.t.a.r när saker inte blir som man planerat. he. he.
Men, lite positivt också för nu hann jag slänga in en tvätt och så hinner jag träna idag igen!

Igår var jag så nedrans svag i benen, av någon lustig anledning, och jag blev så arg för jag var ju inte sådär slut som jag brukar vara efter träningen, för att jag hade kunnat pressa mer,men mina ben gick liksom bara inte att lyfta. Weird.

Anywhoo, duschade i säkert 1 timma efter det, kände mig fryssen så jag vred på värmen till fullt och bara stod där tills jag fick russin till fingrar. Jag hann tänka rätt mycket under den timmen...

Stress är ju ett ord som alltid funnits i mitt liv, ah, sen jag fick ett något sånär medvetet medvetetande i alla fall. Och förut har jag väl inte brytt mig, eller ens märkt att jag varit stressad. Men nu har jag kommit till det stadie då jag känner av när den börjar krypa fram, och jag har börjat inse hur mycket den påverkar mig, negativt.
Men hur fasiken gör man för att inte bli stressad då? Alla säger bara: - Du behöver inte oroa dig, det löser sig. Som att det skulle lösa någonting? Om jag visste att jag inte behövde oroa mig så hade jag väl inte gjort det från första början?
Ne. Det funkar inte. Så jag började fundera på vad jag blir stressad över egentligen, och kom fram att det är ju ingenting att vara stressad över egentligen. (Klyscha nr. 2)

Jag blir oftast inte stressad på grund av tidsbrist, eller liknande, utan jag blir stressad när jag inte har koll. Jag måste ha min nära framtid planerad in-i-minsta-detalj. Och när jag inte vet när eller hur något ska ske, så blir jag stressad. Jag vet att ni har det på tungan, bara säg det. PLANERINGSFREAK.


Åh. Jag planerar hela tiden verkligen. Allt måste planeras, för att kunna göras på bästa sätt. Jag planerar ju för fasiken omedvetet, innan jag ska somna, precis vad jag ska göra nästa dag. Låter inte det lite sjukt nästan? Och väldigt tråkigt framförallt. Men jag måste på något sätt ha stenhård koll på allting, för att kunna hålla mig lugn.

En annan grej jag kom till insikt igår under min dusch-session, var anledningen till min städ-mani. 
Jag klarar inte alltid av att ha full koll på allting, och det händer alltid något som ändrar planerna och då måste man planera om och hittan o dittan. Då är det kaos i min hjärna. Som nu, när jag har både skola, körkort och flytt att hålla koll så kan det inte annat än bli rörigt. Och då måste jag ha en fast punkt, något som inte är kaos och rörigt. Och gissa vad det är? Lägenheten.
Har jag haft en jobbig dag och har mycket i huvudet och kommer hem till en stökig lägenhet, där det är lika mycket kaos som i min hjärna, då exploderar jag. Jag pallar inte det, det blir för mycket röra. Och det är då den där argsinta-mors-Elle kommer fram. Not very plesent.
Kommer jag däremot hem till en städad och fräsch lägenhet, där det inte ligger några kläder på golvet eller disk överallt, så känner jag mig genast mycket lugnarenär jag kommer innanför dörren. Knäppt va?

Så nu vet ni varför jag städar stup i kvarten. Och nästa gång ni ser mig springa fram och tillbaka och plocka med massa saker och lägga det på sin rätta plats, så vet ni att jag det helt enkelt gör det för att må bättre. Hur konstigt det än låter :)


Dags och försöka släppa det där lite och försöka cilaxa lite istället :)
Som på gamla goda tiden...

Ett enda knak var det som behövdes för att hela min kropp skulle fungera lika bra som en skånks gurka ungefär. Om jag bara inte skulle vänt på mig i sängen inatt så skulle jag kunnat röra mig som vanligt och kunnat gå till skolan idag. Men nej. Vissa straffar gud direkt, för vad vet jag inte dock...

Hursom så är det nog en muskel i min nacke som låst sig, kan också vara en muskelknut som krampat om någon nerv. Ont har jag i alla fall, så det ryker om det. Men efter att ha tagit en ipren kan jag nu röra mig någorlunda, om än väldigt långsamt och stelt.

Ääh jag överlever. Synd bara att det skulle komma till helgen när vi ska åka hem, och bla. hjälpa pappa lasta ved. Men jag hoppas att lite massage, tigerbalsam och vila kan göra det lite bättre till imorgon!

Nu orkar jag inte skriva mer, måste vila!

SD i riksdagen.

Idag är det många därute som är förbannade, majoriteten på att SD kom in i riksdagen och minoritetet på att SD inte behandlas med respekt av de andra partierna.
Måste bara säga några korta ord om detta.

Såklart tycker jag att det är fel att SD kom in i riksdagen. Visst, vi lever i en demokrati där alla har rätt att vara med och bestämma, och ja, det är faktiskt "vi" som har röstat in dem i riksdagen. Men enligt min mening så är det fel för om det här partiet får bestämma så ska en viss del invandrare skickas tillbaka eller inte få komma in i Sverige. Är det verkligen demokrati då när en grupp människor i ett land bestämmer något som tvingar en annan grupp att lämna landet? Vad har dom att säga till om saken då?
Det är skillnad på att rösta om skatten ska höjas eller inte, eftersom den frågan rör oss alla. Men här röstar man om andra människor och deras livsöden.


Sen en sista sak. Vi äger inte Sverige. Sverige handlar inte om vår nationalsång, sill eller midsommarkransar. Sverige är du, jag och alla som bor här. Vare sig man är född här eller flyttat hit. Alla bidrar med något, utan alla vore vi inget.


Det var det jag hade att säga.

Heter det ju så vackert, men hörni, det är ju faktiskt sant. Om du frågar mig i alla fall!
Och idag inträffade faktiskt ett perfekt exempel på vad just ärlighet kan göra!

Jag satt på resecentrum med en av mina käraste vänninor och pratade. Vi kom in på träning och hälsa (Ovanligt samtalsämne för två tjejer) och hon berättade att hon bestämt sig för att börja promenera varje dag, äta nyttigt m.m. Jag sa då att jag också ska sätta igång ordentligt med träningen igen och träna 3 gånger varje vecka. (Nu till det viktiga). Jag fortsatte med att förklara om hur jag gått upp ännu mer i vikt i sommar, och att jag måste gå ner ordentligt i vikt tills studenten. Jag sa att jag var mest missnöjd med mina armar och att som jag ser ut nu inte skulle vilja ha en armlös klänning för att jag tycker att mina armar är för stora.

-"Neeej, nu överdriver du, du har inte alls tjocka armar. Sluta, du duger som du är, du behöver inte gå ner i vikt". Så skulle de flesta av de människor jag känner sagt då. Men inte hon. Hon förstod vad jag menade och sa: -"Ja men då har du ju ett jättebra mål, att gå ner i vikt till studenten, och när du har uppnått det så kommer du må jättebra, det lovar jag!"

Hon var ärlig mot mig. Bland det värsta jag vet är när man pratar om sin vikt, och människan man pratar med hävdar att man visst är smal. Hallå liksom, jag är ju inte direkt blind och mitt huvud sitter ju faktiskt fast på den här kroppen så jag lär ju känna den bäst. Och, let´s face it, jag är inte direkt något anorexiafall heller...
Så istället för att konversationen slutade med "du är inte tjock" "jo det är jag visste" Så kände jag mig fantaskiskt glad och sjukt peppad att nå mitt mål!

Så idag gick jag iväg och tränade, och gissa vad? Det gick helt fantastiskt bra och det var länge sen jag kände mig så stark!
Och jag tror att mycket av den styrkan jag kände idag var tack vare det där samtalet, den tjejen och den ärligheten.

Nu tänker jag skriva några rader om en stark tjej. En tjej vars förnamn börjar på J och slutar på Y och efternamn börar på H och slutar på M. Ni som känner denna tös har nog klurat ut vem det är, annars bör ni uppsöka vård.

Nog om er. Den här tjejen kom som en storm in i mitt liv. På jumpalektionen, om jag inte minns det hela fel. Det var hinderbana som man skulle springa i par. Och den här nya, populära tjejen som alla älskade valde att springa med mig. Ajjemen! Och herregud så förundrad jag blev. Jag, en klumpig relativt konstig figur sprang hand i hand med klassens populäraste tjej. HERREGUD VILKEN GREJ. Okej, nu kanske jag blåste upp situationen en aning, men för mig var det väldigt förunderligt, just då.
Men med tiden lärde jag känna den här tjejen, och då fann jag det inte längre varken förunderligt eller konstigt. För den här tjejen bryr sig inte om popularitet, utseende eller grupptryck. Varför? För att hon är stark. Hon är nog den starkaste människan jag känner, kan jag till och med medge. 
Hon är den som står upp för någon som blir illa behandlad, för de som är svaga, hon är den som vågar säga ifrån. Hennes innersta kall är att hjälpa, och jag lovar er att den här tjejen kommer att hjälpa många människor under sitt liv. Hur vet jag det? För att hon har både hjärtat och styrkan för att göra det. Redan nu som 18-åring har hon mål större än vad många människor någonsin haft. Större än jag någonsin kommer ha.  Och jag kan bara se på allt hon redan klarat av, för att veta att det kommer gå vägen.

Det jag vill komma fram med det här, är att den här tjejen inte är en vanlig söt flicka med ett bländande leendet. För den här söta flickan är kapabel att göra det vi andra tror är omöjligt, för bara det där bländande leendet sig, kan uträtta underverk.