elijo

Nu är du borta, älskade Farfar. Du har kämpat länge och överlevt mer än vad jag trodde var möjligt för en människa. Men nu orkade inte din kropp mer, och du fick stilla somna in. Jag vet att du har det bra nu, för nu kan du vara hos oss, utan smärtan och utan lidandet. 

Trots detta har jag fällt många tårar idag, och känslan av att du inte längre kommer sitta i din fåtölj och röka nästa gång jag kommer hem är obeskrivlig och fruktansvärt overklig.

Men hur stor sorgen än är, så försöker jag se det ljusa. Nu får du ha det bra, du behöver inte kämpa längre, och gud vet att du har förtjänat din vila.

Jag tänker på när du skjutsade mig och Daniel på gräsklipparen, när du lät oss bada i vattenspridaren när det var varmt, och när vi gjorde barkbåtar som vi tävlade med i bäcken. Mina bästa barndomsminnen är dem när vi var ppe i torpet och du bjöd oss på så många roliga äventyr som jag aldrig kommer glömma. Din humor, som skänkt oss många skratt ända in in slutet, och ditt lugna sätt att se på livet är något som alltid kommer finnas med mig.

Fler tårar rullar nerför min kind varje gång jag minns, för det får mig att inse vilket tur jag haft som fick en farfar som du. Och du ska veta att jag alltid håller dig kär, och jag kommer alltid att sakna dig.

Just nu känns det tungt, och tårarna tycks inte ha något slut.
Men jag lovar dig Farfar, att jag inte ska sakna dig med sorg.
Jag ska sakna dig, på samma sätt som jag alltid kommer att minnas dig. Med ett leende.

Älskar dig <3

Tj'na på er.


Trodde att jag hade körlektion idag, meen det hade jag inte. Där ser man. Blir lite sne när man liksom planerat hela dagen efter det, och så blir det inte så. You who knows me,knows that jag h.a.t.a.r när saker inte blir som man planerat. he. he.
Men, lite positivt också för nu hann jag slänga in en tvätt och så hinner jag träna idag igen!

Igår var jag så nedrans svag i benen, av någon lustig anledning, och jag blev så arg för jag var ju inte sådär slut som jag brukar vara efter träningen, för att jag hade kunnat pressa mer,men mina ben gick liksom bara inte att lyfta. Weird.

Anywhoo, duschade i säkert 1 timma efter det, kände mig fryssen så jag vred på värmen till fullt och bara stod där tills jag fick russin till fingrar. Jag hann tänka rätt mycket under den timmen...

Stress är ju ett ord som alltid funnits i mitt liv, ah, sen jag fick ett något sånär medvetet medvetetande i alla fall. Och förut har jag väl inte brytt mig, eller ens märkt att jag varit stressad. Men nu har jag kommit till det stadie då jag känner av när den börjar krypa fram, och jag har börjat inse hur mycket den påverkar mig, negativt.
Men hur fasiken gör man för att inte bli stressad då? Alla säger bara: - Du behöver inte oroa dig, det löser sig. Som att det skulle lösa någonting? Om jag visste att jag inte behövde oroa mig så hade jag väl inte gjort det från första början?
Ne. Det funkar inte. Så jag började fundera på vad jag blir stressad över egentligen, och kom fram att det är ju ingenting att vara stressad över egentligen. (Klyscha nr. 2)

Jag blir oftast inte stressad på grund av tidsbrist, eller liknande, utan jag blir stressad när jag inte har koll. Jag måste ha min nära framtid planerad in-i-minsta-detalj. Och när jag inte vet när eller hur något ska ske, så blir jag stressad. Jag vet att ni har det på tungan, bara säg det. PLANERINGSFREAK.


Åh. Jag planerar hela tiden verkligen. Allt måste planeras, för att kunna göras på bästa sätt. Jag planerar ju för fasiken omedvetet, innan jag ska somna, precis vad jag ska göra nästa dag. Låter inte det lite sjukt nästan? Och väldigt tråkigt framförallt. Men jag måste på något sätt ha stenhård koll på allting, för att kunna hålla mig lugn.

En annan grej jag kom till insikt igår under min dusch-session, var anledningen till min städ-mani. 
Jag klarar inte alltid av att ha full koll på allting, och det händer alltid något som ändrar planerna och då måste man planera om och hittan o dittan. Då är det kaos i min hjärna. Som nu, när jag har både skola, körkort och flytt att hålla koll så kan det inte annat än bli rörigt. Och då måste jag ha en fast punkt, något som inte är kaos och rörigt. Och gissa vad det är? Lägenheten.
Har jag haft en jobbig dag och har mycket i huvudet och kommer hem till en stökig lägenhet, där det är lika mycket kaos som i min hjärna, då exploderar jag. Jag pallar inte det, det blir för mycket röra. Och det är då den där argsinta-mors-Elle kommer fram. Not very plesent.
Kommer jag däremot hem till en städad och fräsch lägenhet, där det inte ligger några kläder på golvet eller disk överallt, så känner jag mig genast mycket lugnarenär jag kommer innanför dörren. Knäppt va?

Så nu vet ni varför jag städar stup i kvarten. Och nästa gång ni ser mig springa fram och tillbaka och plocka med massa saker och lägga det på sin rätta plats, så vet ni att jag det helt enkelt gör det för att må bättre. Hur konstigt det än låter :)


Dags och försöka släppa det där lite och försöka cilaxa lite istället :)
Som på gamla goda tiden...