elijo

Nej jag är inte död. Men nu har jag äntligen besegrat denna jefla halsfluss. Har brustit ut i stora krokodiltårar flera gånger för att smärtan varit för outhärdlig. Sen kan man ju ställa frågan om det är jag som är mesig eller min hals som var helt fucked up. Men enligt min läkare hade jag all rätt att bli lite ledsen i ögat. (Lider med Movis som måste gå igenom detta flera gånger per år) Men nu har jag kekat penicilin några dagar så nu har det gått över. Så nu är jag människa igen, och det första jag ska göra är att städa lägenheten. Då min sambasambo också känt sig krasslig har saker bara lagts på hög och damm samlats i varenda hörn. Och det vet ni ju kära läsare, att jag mår rent ut sagt dåligt när det är så.
Sen ska jag träna, är fett med pepp nu kan jag säga!

Jobb på söndag och på måndag ska jag väl äntligen få börja i skolan. Har ju inte riktigt blivit av än. Saknar ju mina sagoprinsar!
 Förresten, är det bara jag som inte fattat att vi är treor än? Att vi är störst nu? Var ju inte längesen man stod där utanför skolan, helt ensam utan att känna en enda själ (I mitt fall alltså) och närapå att kissa i byxan av nervositet. Då hade jag bara lust att ge upp, skit it och åka hem till trygga Enköping igen. Men det gjorde jag inte, och nu står jag här idag, eller snarare sitter, halvligger kanske är närmare sanningen, och har bara mindre än ett år kvar. Helknasigt. Och det har ju faktiskt gått väldigt bra, måste man väl få säga. Men det brukar ju vara så, om man bara vågar ta det där steget, och ser att man klarar det, så mår man sjukt bra efter! Eller hur Sara? :)


That's all for now. Sköt om er!

Jag som inte fungerar utan rutiner kände att det var ganska skönt ändå att börja skolan idag igen. Men eftersom det tots allt är John Bauer man går på så var det en till sån där läraren-är-sjuk-så-ni-får-åka-hem-men-vi-säger-inget-förrän-ni-släpat-era-trötta-ärslen-hit dag, så det vart inte så mycket mer med det.
Så jag åkte hem och slötittade på tv, bakade lchf-bröd och lagade mat.

I helgen fyllde Pappa 50 år, så vi begav oss till Stockholm för en lagom stor fest, med massa god mat, vin och en likör som smakade precis som farmors svarta vinbärs- saft.
Jag har även hunnit övningsköra massor så nu känns det kalasbra igen (Med tanke på förra inlägget).


Nog om det. Imorgon börjar vi inte förrens klockan 12 vilket ska bli himlans skönt. Jag tror att det här sista året kommer bli väldigt bra faktiskt, och nu känner jag att jag bara vill lära mig så mycket som möjligt! Ska även leta på en bra praktikplats till hösten. Någon som har några kontakter inom mediavärlden?
Att leta praktik frambringar alltid en obehaglig ångestkänsla, för att man vet hur många man måste ringa och hur många som kommer säga nej. Men det finns inget annat än att koppla på charmen och ta för sig lite, så går det nog till slut!
Det mesta gör ju det.

Nu har jag ett sånt där självkänsla= noll- moment. Beror mest på att min andra körlektion inte riktigt gick så bra som jag ville. Sen så är inte jag den som är snäll mot mig själv direkt. Ibland kan jag tycka att jag är riktigt jäkla jobbig. Nästan så jag inte orkar med mig själv. För jag är en sån människa som ska kunna allt direkt, som vill kunna köra på körlektionen fastän att jag är där för att lära mig. Och när jag gör minsta lilla misstag så blir jag så arg för att jag "misslyckats".
Men det jobbigaste är inte det. Utan att det är att jag liksom har ett andra medvetande, eller vad man ska säga. För, om vi ska ta övningskörning som exempel, när jag sitter där o kör, så känner jag att jag börjar bli stressad när jag hamnar i en situation där jag inte varit förut, och jag säger till mig själv att jag måste andas, och lugna ner mig. Men gör jag det då? NEJ. Det är som att jag har en logisk hjärnhalva och en halva som är lika funktionell som en fiskmås ungefär. Och den där jäkla fiskmåsen vill liksom inte hålla käft och lyssna.

(Herregud vilket underbart bildspråk jag använder mig av. Kan ju inte finnas en enda sate bakom skärmen där hemma som inte fattar.) Hursom. Det är så jag fungerar, men de knasiga är ju att det inte riktigt... fungerar. Och nu ni, nu får ni kanske tänka till lite, för det fel jag gör, som jag skriver om här, jag gör i precis denna stund när jag knappar på dessa tagenter. För min fiskmås är riktigt besviken och mår inte alls bra. Medan min logik säger mig att, skärp till dig för fan, det är ju bara en körlektion. Så här kan du inte hålla på, dra upp dig nu!

Så. Några kloka ord önskas. Och om någon skulle kunna klura ut hur jag fungerar egentligen så får ni gärna lämna en kommentar. Eller ett nummer till psykolog, vad vet jag.

Hej bloggen. Idag är jag lite ledsen. För att min soulmate som äntligen kom hem igår åkte idag igen. Larvigt, tycker ni. Och ja, jag håller fullständigt med om att man faktiskt inte måste vara med varandra dag in och dag ut, och på det sättet ta avstånd från vänner. Man måste fortfarande ha kvar sitt egna liv. Med det sagt hoppas jag att ni förstår att jag inte är den som förbjuder min pojkvän från att träffa kompisar, åka iväg och hålla sig max en meter ifrån mig på varje fest. Men. Det behöver inte betyda att man inte saknar personen i fråga när den är borta.  Men har han ju bara varit borta i en vecka tänker ni nu. Och han kommer ju hem imorgon. Ja, det är sant. Larvigt, tänker ni igen. Men det är det faktiskt inte.

Jag säger precis som min kloka svärmor: När man är ifrån varandra, så gör det ont i kroppen, och man mår fysiskt dåligt.
Hur fjamsigt den än låter så är det faktiskt som att en del av mig försvinner med honom, och ända tills den delen kommer tillbaka igen så mår jag inte helt okej. Ganska logiskt egentligen, med tanke på hur mycket han har påverkat mig under våra år, hur mycket av honom som jag har tagit till mig, och gjort till en del av mig.

På något sätt har våra liv svetsats ihop till ett, precis som med alla par som varit tillsammans i några år så bildar man tillsammans egna traditioner, rutiner och normaler. Och det hela är så naturligt för oss att vi inte tänker på det förräns man inte är tillsammans. En sådan liten sak som att han och jag säger: Hej, tja, eller gör en sådan där cool knyckning med nacken och hälsar på varandra flera gånger i timmen fastän att vi inte ens varit ifrån varandra, är en sak som är helt normal för oss,  men som för andra människor verkar jättekonstigt.
Och hur skulle det vara att istället för att äta frukost, lunch, middag, som är normalt för oss, istället äta middag, lunch, frukost? et skulle ju inte alls fungera, för det är ju inte det vi är vana vid. Det är inte vad som är normalt för oss. Förstår ni hur jag tänker?
Allt det där som man är så van vid, tryggheten, värmen, hans lukt, allt som andas honom har omedvetet blivit en värld för mig där jag mår som bäst.
Jag har till och med jättesvårt för att somna bara för att jag annars alltid ligger på hans arm när jag somnar. Hur trött jag än är så går det inte bara. Och när jag till slut somnar av ren utmattning så vaknar jag flera gånger under natten med en oro i kroppen som är allt annat än behaglig.

Så, att jag saknar min pojkvän när han är borta har allt annat än med känslor att göra. Det är hela min kropp som inte fungerar som den ska, som protesterar, för att det är någonting som saknas. Och då spelar et ingen roll om det är en dag, vecka eller månad vi pratar om.



Med en risk för att ha tappat alla som läser vid det här laget, kan jag bara skylla mitt sentimentala inlägg på att jag är alldeles ensam i lägenheten, och har varit tid ganska mycket på senaste tiden. Sen kanske det inte gör saken bättre att jag lyssnar på Ane Brun. Vem vet.

Känns som att varje blogginlägg numera börjar med en ursäkt och förklaring till varför jag varit så frånvarande. Dåligt. Men så är det.

Kan väl berätta om helgen. I fredags blev det utgång med Movis och Mirre. Träffa människor på ågatan och dansade lite på nationernas. Sen blev det efterfest hos en klasskompis. Som i mitt tycke bara blev värre och värre ju längre den pågick, tills vi till slut gick hem vid halv 7. Återigen så blev det så att kåta pojkar i kombination med en snygg kompis resulterade i ett femte hjul vid namn Ellinor. Antingen får jag gå ner 10 pannor och dumpa pojkvännen eller skaffa mig fulare kompisar. Hmm, Snarare hitta vettigare människor att umgås med om jag får säga det själv... 
Hursom, var najs ändå att bli bjuden på smirnof och titta på när solen gick upp.

Efter 4 timmars sömn var det sedan dags för "Swedish supa in the vildmark" som innebar ett skönt gäng som grilla, alkoliserade och tältade på en strand (Jag och Isac sov i bilen tack gode gud) It was mighty trevligt förutom att jag hade djävulsk kramp i magen hela kvällen. Hade därför liiiite svårt att slappna av. Men helt klar värd kväll.

Börjar jobba på tisdag så imorgon ska jag nog gå på stan med Moa och sen ska jag ÄNTLIGEN köpa ett träningskort och börja träna. Obeskrivligt behövligt och skönt.


Så, nu har ni koll på mig!

Today is the day. Den här dagen som jag har väntat på så länge. Som man aldrig trodde skulle komma. För nu är jag18 år wöööohawööoh. Haha. Känns som vanligt inge annorlunda, men det blir ju en del förändringar. Eller förbättringar ska jag säga :) Det skönaste är i alla fall att jag kan sköta mitt liv själv nu. Att jag slipper be mamma och pappa betala något på nätet, eller skriva på något papper. Så istället för att köpa öl eller vad man nu brukar göra när man fyllt 18 så ringde jag in och gjorde en adressändring, haha. Hur typiskt mig är inte det?

Sen har jag som vanligt blivit bortskämd och fått helt fantastiska presenter av mina föräldrar! Av mamma fick jag massa fina saker till lägenheten och en jättefin tavla med Marylin Monroe på, och av pappa fick jag en GPS! Man kan undra vad man har gjort för att förtjäna så fina presenter, men det är bara att tacka och bocka och fortsätta försöka gottgöra dem för allt de gjort för mig.

Imorgon bär det av hem till Linköping, och jag skäms nästan lite för att säga det men det ska bli så skönt att få komma hem och städa lite! Jag vet, jag är lite sne i skallen men man får faktiskt lite abstinensbesvär när man inte behöver sköta om sitt hem på några veckor. Eller, i alla fall jag....
Sen ska det också bli hur roligt som helst och träffa mina bryds igen! Saknar er otroligt mycket ska ni veta och jag är ledsen att jag varit helt frånvarande under sommaren! Men jag ska försöka gottgöra det!

Nu ska jag försöka smälta tårtan!