elijo

Ett enda knak var det som behövdes för att hela min kropp skulle fungera lika bra som en skånks gurka ungefär. Om jag bara inte skulle vänt på mig i sängen inatt så skulle jag kunnat röra mig som vanligt och kunnat gå till skolan idag. Men nej. Vissa straffar gud direkt, för vad vet jag inte dock...

Hursom så är det nog en muskel i min nacke som låst sig, kan också vara en muskelknut som krampat om någon nerv. Ont har jag i alla fall, så det ryker om det. Men efter att ha tagit en ipren kan jag nu röra mig någorlunda, om än väldigt långsamt och stelt.

Ääh jag överlever. Synd bara att det skulle komma till helgen när vi ska åka hem, och bla. hjälpa pappa lasta ved. Men jag hoppas att lite massage, tigerbalsam och vila kan göra det lite bättre till imorgon!

Nu orkar jag inte skriva mer, måste vila!

SD i riksdagen.

Idag är det många därute som är förbannade, majoriteten på att SD kom in i riksdagen och minoritetet på att SD inte behandlas med respekt av de andra partierna.
Måste bara säga några korta ord om detta.

Såklart tycker jag att det är fel att SD kom in i riksdagen. Visst, vi lever i en demokrati där alla har rätt att vara med och bestämma, och ja, det är faktiskt "vi" som har röstat in dem i riksdagen. Men enligt min mening så är det fel för om det här partiet får bestämma så ska en viss del invandrare skickas tillbaka eller inte få komma in i Sverige. Är det verkligen demokrati då när en grupp människor i ett land bestämmer något som tvingar en annan grupp att lämna landet? Vad har dom att säga till om saken då?
Det är skillnad på att rösta om skatten ska höjas eller inte, eftersom den frågan rör oss alla. Men här röstar man om andra människor och deras livsöden.


Sen en sista sak. Vi äger inte Sverige. Sverige handlar inte om vår nationalsång, sill eller midsommarkransar. Sverige är du, jag och alla som bor här. Vare sig man är född här eller flyttat hit. Alla bidrar med något, utan alla vore vi inget.


Det var det jag hade att säga.

Heter det ju så vackert, men hörni, det är ju faktiskt sant. Om du frågar mig i alla fall!
Och idag inträffade faktiskt ett perfekt exempel på vad just ärlighet kan göra!

Jag satt på resecentrum med en av mina käraste vänninor och pratade. Vi kom in på träning och hälsa (Ovanligt samtalsämne för två tjejer) och hon berättade att hon bestämt sig för att börja promenera varje dag, äta nyttigt m.m. Jag sa då att jag också ska sätta igång ordentligt med träningen igen och träna 3 gånger varje vecka. (Nu till det viktiga). Jag fortsatte med att förklara om hur jag gått upp ännu mer i vikt i sommar, och att jag måste gå ner ordentligt i vikt tills studenten. Jag sa att jag var mest missnöjd med mina armar och att som jag ser ut nu inte skulle vilja ha en armlös klänning för att jag tycker att mina armar är för stora.

-"Neeej, nu överdriver du, du har inte alls tjocka armar. Sluta, du duger som du är, du behöver inte gå ner i vikt". Så skulle de flesta av de människor jag känner sagt då. Men inte hon. Hon förstod vad jag menade och sa: -"Ja men då har du ju ett jättebra mål, att gå ner i vikt till studenten, och när du har uppnått det så kommer du må jättebra, det lovar jag!"

Hon var ärlig mot mig. Bland det värsta jag vet är när man pratar om sin vikt, och människan man pratar med hävdar att man visst är smal. Hallå liksom, jag är ju inte direkt blind och mitt huvud sitter ju faktiskt fast på den här kroppen så jag lär ju känna den bäst. Och, let´s face it, jag är inte direkt något anorexiafall heller...
Så istället för att konversationen slutade med "du är inte tjock" "jo det är jag visste" Så kände jag mig fantaskiskt glad och sjukt peppad att nå mitt mål!

Så idag gick jag iväg och tränade, och gissa vad? Det gick helt fantastiskt bra och det var länge sen jag kände mig så stark!
Och jag tror att mycket av den styrkan jag kände idag var tack vare det där samtalet, den tjejen och den ärligheten.

Nu tänker jag skriva några rader om en stark tjej. En tjej vars förnamn börjar på J och slutar på Y och efternamn börar på H och slutar på M. Ni som känner denna tös har nog klurat ut vem det är, annars bör ni uppsöka vård.

Nog om er. Den här tjejen kom som en storm in i mitt liv. På jumpalektionen, om jag inte minns det hela fel. Det var hinderbana som man skulle springa i par. Och den här nya, populära tjejen som alla älskade valde att springa med mig. Ajjemen! Och herregud så förundrad jag blev. Jag, en klumpig relativt konstig figur sprang hand i hand med klassens populäraste tjej. HERREGUD VILKEN GREJ. Okej, nu kanske jag blåste upp situationen en aning, men för mig var det väldigt förunderligt, just då.
Men med tiden lärde jag känna den här tjejen, och då fann jag det inte längre varken förunderligt eller konstigt. För den här tjejen bryr sig inte om popularitet, utseende eller grupptryck. Varför? För att hon är stark. Hon är nog den starkaste människan jag känner, kan jag till och med medge. 
Hon är den som står upp för någon som blir illa behandlad, för de som är svaga, hon är den som vågar säga ifrån. Hennes innersta kall är att hjälpa, och jag lovar er att den här tjejen kommer att hjälpa många människor under sitt liv. Hur vet jag det? För att hon har både hjärtat och styrkan för att göra det. Redan nu som 18-åring har hon mål större än vad många människor någonsin haft. Större än jag någonsin kommer ha.  Och jag kan bara se på allt hon redan klarat av, för att veta att det kommer gå vägen.

Det jag vill komma fram med det här, är att den här tjejen inte är en vanlig söt flicka med ett bländande leendet. För den här söta flickan är kapabel att göra det vi andra tror är omöjligt, för bara det där bländande leendet sig, kan uträtta underverk.