elijo

Heter det ju så vackert, men hörni, det är ju faktiskt sant. Om du frågar mig i alla fall!
Och idag inträffade faktiskt ett perfekt exempel på vad just ärlighet kan göra!

Jag satt på resecentrum med en av mina käraste vänninor och pratade. Vi kom in på träning och hälsa (Ovanligt samtalsämne för två tjejer) och hon berättade att hon bestämt sig för att börja promenera varje dag, äta nyttigt m.m. Jag sa då att jag också ska sätta igång ordentligt med träningen igen och träna 3 gånger varje vecka. (Nu till det viktiga). Jag fortsatte med att förklara om hur jag gått upp ännu mer i vikt i sommar, och att jag måste gå ner ordentligt i vikt tills studenten. Jag sa att jag var mest missnöjd med mina armar och att som jag ser ut nu inte skulle vilja ha en armlös klänning för att jag tycker att mina armar är för stora.

-"Neeej, nu överdriver du, du har inte alls tjocka armar. Sluta, du duger som du är, du behöver inte gå ner i vikt". Så skulle de flesta av de människor jag känner sagt då. Men inte hon. Hon förstod vad jag menade och sa: -"Ja men då har du ju ett jättebra mål, att gå ner i vikt till studenten, och när du har uppnått det så kommer du må jättebra, det lovar jag!"

Hon var ärlig mot mig. Bland det värsta jag vet är när man pratar om sin vikt, och människan man pratar med hävdar att man visst är smal. Hallå liksom, jag är ju inte direkt blind och mitt huvud sitter ju faktiskt fast på den här kroppen så jag lär ju känna den bäst. Och, let´s face it, jag är inte direkt något anorexiafall heller...
Så istället för att konversationen slutade med "du är inte tjock" "jo det är jag visste" Så kände jag mig fantaskiskt glad och sjukt peppad att nå mitt mål!

Så idag gick jag iväg och tränade, och gissa vad? Det gick helt fantastiskt bra och det var länge sen jag kände mig så stark!
Och jag tror att mycket av den styrkan jag kände idag var tack vare det där samtalet, den tjejen och den ärligheten.