Har jag det bra?
Hur ofta har man inte hört "Du har det bra du!" från sina mor eller far-föräldrar, äldre syskon eller liknande som hävdar att det allt var mycket värre förr. Men har man som ungdom NÅGONSIN tagit det på allvar? Inte en chans. man har fnyst åt det och tyckt att det va rena skitsnacket. Jag har väl det ganska jobbigt jag med, med läxor, strul med pojkvän och mensvärk...
MEN. Frågan är: ligger det verkligen en sanning i den evigt uttjatade klyschan om att vi inte vet hur bra vi har det?
Jag och mitt evigt knakande hjärnkontor har funderat mycket på det idag när jag var med pappa till Uppsala.
Klockan halv 7 imorse åkte pappa och jag till uppsala för att han skulle göra dialys. För er som inte vet vad det är så är det när man renar blodet i en maskin genom att blodet pumpas ut genom en slang och in i en annan. Dessa slangar kopplas in i kroppen med nålar som är lika tjocka som en virknål. Och då överdriver jag inte ens med en millimeter! Fastän att pappa sa att de inte gjorde ont så såg jag smärtan i ögonen när sköterskan stack och stack och stack. Därefter satt vi i det lilla rummet i 4 timmar och pappa blev bara tröttare och tröttare.
När vi väl var klara och jag såg pappas numera lila arm tyckte jag såklart jättesynd om honom. Att han är tvungen att genomgå samma grej 3 gånger i veckan i flera år gjorde bara saken ännu värre.
Men då sa pappa såhär: "Visst kan det väl vara lite långtråkigt, men tänk dig dom som måste ligga där i 7 timmar. Usch, vilken tur man haft!"
Han som knappt har en fungerande njure, som har en misshandlad arm, måste rena blodet 15 timmar i veckan och äter ca 125 mediciner varje dag säger alltså att han haft tur.
Ja, det kanske inte är så farligt att man svimmar lite då och då trots allt...
