Tankar om natten
Ber i förväg om ursäkt ifall följande inlägg kan vara något diffust, osammanhängande, intetsägande eller konstigt. Men kanske säger det någon nått. Förhoppningsvis även mig själv.
Alla som känner mig mer är väl vet att jag har ganska svåra personlighets-svårigheter (Om man får kalla dem så).
På något sätt dras jag mellan den jag är och den jag vill vara. Man kan i allra högsta drag kalla mig osäker, och jag har mer än en gång fått höra de magiska orden "Du duger som du är" som på något sätt ska lösa alla problem, men som inte är särskillt magiska alls och löser därför inte ett smack!
Nu må jag gå emot alla principer som finns, men det jag menar är att, hur kul är det att vara en person som bara duger? Hur kul är det att bara strunta i allting bara för att man duger. Enligt min mening duger man aldrig, man måste alltid utveckla sig själv. (Missförstå mig rätt!) För vad är man för en människa om man bara ger fulla fan i sina brister och ofärdigheter bara för att man duger?
Nu kan det också vara så att jag är den enda som känner såhär, och bara lider av ett extremt analystisk tillstånd. Men jag tänker väldigt mycket på hur jag är. Ser jag eller känner någon som beter sig dåligt enligt min mening, så tänker jag efter om det faktiskt är så att jag gör samma sak? Samma grej om jag vet någon som gör mig glad, då vill jag bete mig likadant, det kan vara olika syn på livet, olika värderingar, personliga gränser eller prioriteringar. För hur kul är det att gå runt och vara en bitterfitta för något som egentligen inte är någon stor grej? Bara för att man tror det själv för att ingen sagt annat?
jag menar såklart inte att man ska gå runt att må dåligt över sig själv, det hoppas jag nig förstår.
Jag menar bara att det kan vara en grej att tänka över ibland, att man kanske är på fel spår, men bara inte fått upp ögonen för det. För då kan de annars väldigt välmenande orden "du duger som du är" göra mer skada än nytta.
over n' out
Alla som känner mig mer är väl vet att jag har ganska svåra personlighets-svårigheter (Om man får kalla dem så).
På något sätt dras jag mellan den jag är och den jag vill vara. Man kan i allra högsta drag kalla mig osäker, och jag har mer än en gång fått höra de magiska orden "Du duger som du är" som på något sätt ska lösa alla problem, men som inte är särskillt magiska alls och löser därför inte ett smack!
Nu må jag gå emot alla principer som finns, men det jag menar är att, hur kul är det att vara en person som bara duger? Hur kul är det att bara strunta i allting bara för att man duger. Enligt min mening duger man aldrig, man måste alltid utveckla sig själv. (Missförstå mig rätt!) För vad är man för en människa om man bara ger fulla fan i sina brister och ofärdigheter bara för att man duger?
Nu kan det också vara så att jag är den enda som känner såhär, och bara lider av ett extremt analystisk tillstånd. Men jag tänker väldigt mycket på hur jag är. Ser jag eller känner någon som beter sig dåligt enligt min mening, så tänker jag efter om det faktiskt är så att jag gör samma sak? Samma grej om jag vet någon som gör mig glad, då vill jag bete mig likadant, det kan vara olika syn på livet, olika värderingar, personliga gränser eller prioriteringar. För hur kul är det att gå runt och vara en bitterfitta för något som egentligen inte är någon stor grej? Bara för att man tror det själv för att ingen sagt annat?
jag menar såklart inte att man ska gå runt att må dåligt över sig själv, det hoppas jag nig förstår.
Jag menar bara att det kan vara en grej att tänka över ibland, att man kanske är på fel spår, men bara inte fått upp ögonen för det. För då kan de annars väldigt välmenande orden "du duger som du är" göra mer skada än nytta.
over n' out
Kommentarer
Trackback
