Temporary dive
Hej bloggen. Idag är jag lite ledsen. För att min soulmate som äntligen kom hem igår åkte idag igen. Larvigt, tycker ni. Och ja, jag håller fullständigt med om att man faktiskt inte måste vara med varandra dag in och dag ut, och på det sättet ta avstånd från vänner. Man måste fortfarande ha kvar sitt egna liv. Med det sagt hoppas jag att ni förstår att jag inte är den som förbjuder min pojkvän från att träffa kompisar, åka iväg och hålla sig max en meter ifrån mig på varje fest. Men. Det behöver inte betyda att man inte saknar personen i fråga när den är borta. Men har han ju bara varit borta i en vecka tänker ni nu. Och han kommer ju hem imorgon. Ja, det är sant. Larvigt, tänker ni igen. Men det är det faktiskt inte.
Jag säger precis som min kloka svärmor: När man är ifrån varandra, så gör det ont i kroppen, och man mår fysiskt dåligt.
Hur fjamsigt den än låter så är det faktiskt som att en del av mig försvinner med honom, och ända tills den delen kommer tillbaka igen så mår jag inte helt okej. Ganska logiskt egentligen, med tanke på hur mycket han har påverkat mig under våra år, hur mycket av honom som jag har tagit till mig, och gjort till en del av mig.
På något sätt har våra liv svetsats ihop till ett, precis som med alla par som varit tillsammans i några år så bildar man tillsammans egna traditioner, rutiner och normaler. Och det hela är så naturligt för oss att vi inte tänker på det förräns man inte är tillsammans. En sådan liten sak som att han och jag säger: Hej, tja, eller gör en sådan där cool knyckning med nacken och hälsar på varandra flera gånger i timmen fastän att vi inte ens varit ifrån varandra, är en sak som är helt normal för oss, men som för andra människor verkar jättekonstigt.
Och hur skulle det vara att istället för att äta frukost, lunch, middag, som är normalt för oss, istället äta middag, lunch, frukost? et skulle ju inte alls fungera, för det är ju inte det vi är vana vid. Det är inte vad som är normalt för oss. Förstår ni hur jag tänker?
Allt det där som man är så van vid, tryggheten, värmen, hans lukt, allt som andas honom har omedvetet blivit en värld för mig där jag mår som bäst.
Jag har till och med jättesvårt för att somna bara för att jag annars alltid ligger på hans arm när jag somnar. Hur trött jag än är så går det inte bara. Och när jag till slut somnar av ren utmattning så vaknar jag flera gånger under natten med en oro i kroppen som är allt annat än behaglig.
Så, att jag saknar min pojkvän när han är borta har allt annat än med känslor att göra. Det är hela min kropp som inte fungerar som den ska, som protesterar, för att det är någonting som saknas. Och då spelar et ingen roll om det är en dag, vecka eller månad vi pratar om.
Med en risk för att ha tappat alla som läser vid det här laget, kan jag bara skylla mitt sentimentala inlägg på att jag är alldeles ensam i lägenheten, och har varit tid ganska mycket på senaste tiden. Sen kanske det inte gör saken bättre att jag lyssnar på Ane Brun. Vem vet.
Jag säger precis som min kloka svärmor: När man är ifrån varandra, så gör det ont i kroppen, och man mår fysiskt dåligt.
Hur fjamsigt den än låter så är det faktiskt som att en del av mig försvinner med honom, och ända tills den delen kommer tillbaka igen så mår jag inte helt okej. Ganska logiskt egentligen, med tanke på hur mycket han har påverkat mig under våra år, hur mycket av honom som jag har tagit till mig, och gjort till en del av mig.
På något sätt har våra liv svetsats ihop till ett, precis som med alla par som varit tillsammans i några år så bildar man tillsammans egna traditioner, rutiner och normaler. Och det hela är så naturligt för oss att vi inte tänker på det förräns man inte är tillsammans. En sådan liten sak som att han och jag säger: Hej, tja, eller gör en sådan där cool knyckning med nacken och hälsar på varandra flera gånger i timmen fastän att vi inte ens varit ifrån varandra, är en sak som är helt normal för oss, men som för andra människor verkar jättekonstigt.
Och hur skulle det vara att istället för att äta frukost, lunch, middag, som är normalt för oss, istället äta middag, lunch, frukost? et skulle ju inte alls fungera, för det är ju inte det vi är vana vid. Det är inte vad som är normalt för oss. Förstår ni hur jag tänker?
Allt det där som man är så van vid, tryggheten, värmen, hans lukt, allt som andas honom har omedvetet blivit en värld för mig där jag mår som bäst.
Jag har till och med jättesvårt för att somna bara för att jag annars alltid ligger på hans arm när jag somnar. Hur trött jag än är så går det inte bara. Och när jag till slut somnar av ren utmattning så vaknar jag flera gånger under natten med en oro i kroppen som är allt annat än behaglig.
Så, att jag saknar min pojkvän när han är borta har allt annat än med känslor att göra. Det är hela min kropp som inte fungerar som den ska, som protesterar, för att det är någonting som saknas. Och då spelar et ingen roll om det är en dag, vecka eller månad vi pratar om.
Med en risk för att ha tappat alla som läser vid det här laget, kan jag bara skylla mitt sentimentala inlägg på att jag är alldeles ensam i lägenheten, och har varit tid ganska mycket på senaste tiden. Sen kanske det inte gör saken bättre att jag lyssnar på Ane Brun. Vem vet.
Kommentarer
Trackback
