Här igen...
Hade väl i stort sett lagt ner det här med bloggandet. Ingen ork, ingen lust, kände väl att vem fan bryr sig. -Egentligen?
Men nu börjar all lust att komma tillbaka. Skrivanet, fotandet ja till och med städandet har legat på is under ett tag (hehe) nu under vintern, och bristen på D- vitamin har väl satt djupa spår i mig. Men fastän att det fortfarande är väldigt kallt så hör jag fåglarna kvittra då och då. Det inbringar i alla fall lite hopp i min stelfrusna kropp, och lusten börjar komma tillbaka igen.
För jag har på nåt vis insett att tiden inte räcker till. Man har inte tid att låta allt passera, att inte bry sig. Här om dagen fick jag en konstig känsla av att jag verkligen ville uppnå något, göra något bra, vara stolt över mig själv. Och det lyckas man inte med genom att vara negativ och ligga på soffan dagarna i ända. Man kommer ingenvart med att klaga på allting som känns jobbigt, och skita i det.
Man måste anstränga sig lite. Faktiskt.
Jag känner att jag behöver lite mer sol, lite mer värme och lite mer energi för att tina upp igen. Men det är på g mina vänner. Så länge försöker jag bara träna så mycket som möjligt, det enda som verkligen muntrar upp såhär i mörkret är att prestera tills svetten lackar. Då kan man gå o lägga sig någorlunda nöjd med dagen.
Tack o hej för mig!
Men nu börjar all lust att komma tillbaka. Skrivanet, fotandet ja till och med städandet har legat på is under ett tag (hehe) nu under vintern, och bristen på D- vitamin har väl satt djupa spår i mig. Men fastän att det fortfarande är väldigt kallt så hör jag fåglarna kvittra då och då. Det inbringar i alla fall lite hopp i min stelfrusna kropp, och lusten börjar komma tillbaka igen.
För jag har på nåt vis insett att tiden inte räcker till. Man har inte tid att låta allt passera, att inte bry sig. Här om dagen fick jag en konstig känsla av att jag verkligen ville uppnå något, göra något bra, vara stolt över mig själv. Och det lyckas man inte med genom att vara negativ och ligga på soffan dagarna i ända. Man kommer ingenvart med att klaga på allting som känns jobbigt, och skita i det.
Man måste anstränga sig lite. Faktiskt.
Jag känner att jag behöver lite mer sol, lite mer värme och lite mer energi för att tina upp igen. Men det är på g mina vänner. Så länge försöker jag bara träna så mycket som möjligt, det enda som verkligen muntrar upp såhär i mörkret är att prestera tills svetten lackar. Då kan man gå o lägga sig någorlunda nöjd med dagen.
Tack o hej för mig!
Kommentarer
Trackback
